Skymnäs
Den friska luften fyller mina lungor när jag kommer hem. Jag stannar ute en stund för att ta några djupa andetag, driva ut det främmande och släppa in det hemtama. Solen går just ned bakom Skymnäsklätten.
Hea med lukt av tallbarr, lingonris och lavar, älvmarkerna med al, björkris, den skarpa lukten av häggens bark, liljekonvaljernas berusande hav. Åkerns lukt av mylla, lite svamp, lite gödsel, lite sand – luktar sand?, morotsfröets pinkanta doft som kittlar min näsa så jag nyser, Kålfältets långsamma kompostering efter skörd Trädgårdens hundratals blommor, kaprifolens plötsliga doftattack när jag går passerar den efter en sen kväll på kontoret, häggens kattpissartade stank Vedrök, mänsklighetens följeslagare sen hon blev människa, får oss att känna oss hemma.
Den totala tystnadens oväsen en vinterkväll. Knarrandet från skosulorna på väg till denna tystnad Tranans skrik som talar om att våren är på väg – och att det kanske finns något att äta i Skymnäs Lärkorna som väcker mig med terrordrillande då klockan säger att det är mitt i natten men solen säger att det är dags att gå upp. Vinden som tar tag i husknuten, på andra sidan väggen där jag ligger och inte kan sova
Moroten som jag drar upp ur jorden, slarvigt rengjord på skjortärmen och byxan. Hur den spricker mellan mina tänder och skickar smakimpulser runt om. De späda björkbladens och granskottens sensationer som känns längst in på tungan. Vinbärsknopparnas berusande överväldigande smak är nästan som en doft, Det får en att undra på vad som är lukt och vad som är smak. det är kanske därför de går bra till parfym? Kaffet, gemenskapens kultdryck, strävt, sammandragande, hett och löftesrikt
Kylan som biter i kinden när jag går ut en tidig Novembermorgon, fortfarande inte van vid det som komma skall. Hettan under mina fotsulor när jag går på åkervägen i Juli Yxskaftets lenhet, slipat av tusentals handgrepp Våra hus och som målas röda, röda av en färg som kladdar ner mig när jag stryker den på det sträva träet. sommarvindens smekning mot min kind, låt värmen hålla i sig några veckor till Regnet som tar vägen via mitt hår ned till halsen, innanför skjortan och nedför min rygg, kittlande Jordklumpens förgänglighet när den smulas sönder i min hand. Så lite som håller den ihop!
Glittret i Klarälvens mörka vatten när det färdas från fjäll till slätt De behagliga böjarna när den tillsynes lättjefullt, men med uppbådande av naturens raseri, söker sin väg Fält, skog och beten, omväxlande, var och en med sina färger och mönster sina liv. Rådjuren som betar alla tre olika tider på året, traktorerna som far fram och tillbaka på fälten. Hästen som plötsligt blev rädd – var det för mig? och skenar iväg frustande och pruttande. Fåglarna som snabbt flyger in på gården plockar upp en mask, snappar en fluga och sen fort, fort tillbaks till sitt bo där inne bland träden. Korna som tuggar och tuggar – ja de finns väl inte mer, men jag ser dem ändå, de hör liksom till Människorna som plockar svamp och grillar flintastek, tar en bärs, skrattar, grälar och gråter
Skymnäsklätten tittar lite högfärdigt ned på det hela, på oss små kryp på jordens hud Det är nog dags att åka hem
Hea med lukt av tallbarr, lingonris och lavar, älvmarkerna med al, björkris, den skarpa lukten av häggens bark, liljekonvaljernas berusande hav. Åkerns lukt av mylla, lite svamp, lite gödsel, lite sand – luktar sand?, morotsfröets pinkanta doft som kittlar min näsa så jag nyser, Kålfältets långsamma kompostering efter skörd Trädgårdens hundratals blommor, kaprifolens plötsliga doftattack när jag går passerar den efter en sen kväll på kontoret, häggens kattpissartade stank Vedrök, mänsklighetens följeslagare sen hon blev människa, får oss att känna oss hemma.
Den totala tystnadens oväsen en vinterkväll. Knarrandet från skosulorna på väg till denna tystnad Tranans skrik som talar om att våren är på väg – och att det kanske finns något att äta i Skymnäs Lärkorna som väcker mig med terrordrillande då klockan säger att det är mitt i natten men solen säger att det är dags att gå upp. Vinden som tar tag i husknuten, på andra sidan väggen där jag ligger och inte kan sova
Moroten som jag drar upp ur jorden, slarvigt rengjord på skjortärmen och byxan. Hur den spricker mellan mina tänder och skickar smakimpulser runt om. De späda björkbladens och granskottens sensationer som känns längst in på tungan. Vinbärsknopparnas berusande överväldigande smak är nästan som en doft, Det får en att undra på vad som är lukt och vad som är smak. det är kanske därför de går bra till parfym? Kaffet, gemenskapens kultdryck, strävt, sammandragande, hett och löftesrikt
Kylan som biter i kinden när jag går ut en tidig Novembermorgon, fortfarande inte van vid det som komma skall. Hettan under mina fotsulor när jag går på åkervägen i Juli Yxskaftets lenhet, slipat av tusentals handgrepp Våra hus och som målas röda, röda av en färg som kladdar ner mig när jag stryker den på det sträva träet. sommarvindens smekning mot min kind, låt värmen hålla i sig några veckor till Regnet som tar vägen via mitt hår ned till halsen, innanför skjortan och nedför min rygg, kittlande Jordklumpens förgänglighet när den smulas sönder i min hand. Så lite som håller den ihop!
Glittret i Klarälvens mörka vatten när det färdas från fjäll till slätt De behagliga böjarna när den tillsynes lättjefullt, men med uppbådande av naturens raseri, söker sin väg Fält, skog och beten, omväxlande, var och en med sina färger och mönster sina liv. Rådjuren som betar alla tre olika tider på året, traktorerna som far fram och tillbaka på fälten. Hästen som plötsligt blev rädd – var det för mig? och skenar iväg frustande och pruttande. Fåglarna som snabbt flyger in på gården plockar upp en mask, snappar en fluga och sen fort, fort tillbaks till sitt bo där inne bland träden. Korna som tuggar och tuggar – ja de finns väl inte mer, men jag ser dem ändå, de hör liksom till Människorna som plockar svamp och grillar flintastek, tar en bärs, skrattar, grälar och gråter
Skymnäsklätten tittar lite högfärdigt ned på det hela, på oss små kryp på jordens hud Det är nog dags att åka hem
Kommentarer
Postat av: valle
Väldigt fin beskrivning tycker jag. Du har fångat in mycket av det som känns hemma för mig också.
jag ser fram emot att ses när du kommer hem.
Postat av: Lena
Dags att åka hem? Ja, vi ses väl då! Fina beskrivningar!
Postat av: Kolbjörn
det var fint, känner för att åka till Torfolk nu :)
Postat av: Marica
Så där kan bara den som har hemlängtan skriva. Alla sinnen är med. Mycket dofter och smaker, men även ljud, synintryck och känsel. Vackert. Vi kanske ska lägga in den här texten på hemsidan?
Postat av: kari
välkommen, så här fint är det här
Trackback
